För att Sasjas minne ska leva vidare inom fotbollen har familjen öppnat ett konto där man kan sätta in pengar för att stödja tjejfotboll i Uppsala och i den del av världen där det fortfarande är mycket svårt för unga tjejer att på allvar ägna sig åt fotboll, t ex i Kenya. Detta är vad Sasja skulle stödja av hela sitt hjärta.

Hedra Sasja med en gåva till:
The Score for Sasja Fund, Nordea, konto 1801 28 15230.

Ingen gåva är för stor eller för liten!

Den 3 oktober 2004 hölls den första fotbollsturneringen som bär Sasjas namn, SCORE FOR SASJA, i en fattig stadsdel i Nairobi, Kenya. Stadsdelen heter Korogocho och där tävlade tre lag flickor under 16 år med tre lag från en annan stadsdel, Dandora, om en vandringspokal till Sasjas minne. Turneringen anordnades av familjen Odenyo i samarbete med olika ungdomsgrupper i stadsdelarna. På plats fanns Sasjas syster Atieno, Sasjas pappa Victor, en lokal politiker med Uppsala-förflutet (Mr Mwandawiro), släkt, vänner och bekanta, och förstås en stor skara åskådare. Det hölls tal där man betonade hur viktigt det var att ungdomar, särskilt flickor, kunde ges en chans att ägna sig åt idrott, och man visade på Sasja som förebild. Det anordnades också aktiviteter för de mindre barnen i pauserna, och alla fotbollsspelare serverades lunch. Vädret var fint och publiken fulltalig. Spridda kommentarer som "we didn't know girls could play that well", "they are strong" och liknande kunde höras från den manliga delen av publiken! Endast ett av lagen hade en kvinnlig tränare, Rosemary Aluoch, mera känd som Maradona i det kenyanska landslaget. Hennes lag, Barcelona FC från Dandora, kom tvåa i denna turnering. Vann gjorde Korogocho Sport med 1-0 efter en mycket spännande och talangfull match.

Fotboll i Korogocho 2004    Klicka för förstoring

Victor delar ut 2:a priset till Barcelona FC från Dandora.	Member of Parliament Mr Mwandawiro gratulerar vinnande laget Korogocho Sport.	Atieno tillsammans med Korogocho Sport.

På Sasjas 24:e födelsedag den 13 september 2003 utsåg vi den första stipendiaten i The Score for Sasja Fund. Det blev Sara Seyom, som då var 15 år och spelade i F-88 i Sasjas moderklubb GUSK efter att ha startat sin fotbollskarriär i Servia SK. I båda dessa fotbollsklubbar nådde Sara framgångar genom sin talang, sin målmedvetenhet och sin helhjärtade satsning. Precis som Sasja kämpar hon hela tiden för att förbättra sitt fotbollskunnande.

Sara har betydligt mer gemensamt med Sasja än fotbollen - Saras hem finns också i Afrika (Eritrea) och dessutom är hon som Sasja en stor reggae-fan! Vi önskar Sara lycka till med framtida fotbollspassningar och ber er alla lägga hennes namn på minnet!

Fotbollsspelande och fotbollsintresserade tjejer/kvinnor har det inte lätt var än i världen de befinner sig…

Så här skriver Ijeoma A. i "Because You're a Girl", i antologin "Colonize This - Young Women of Color on Today's Feminism" (Seal Press, 2002):

It was a Sunday night in Lagos during the African Cup series. In these parts, we lived by soccer. Often, you'd hear the tale of the lover who threatened his sweetheart because she walked past the television, obstructing his vision for a precious second while the Nigerian Eagles were playing. Indeed, soccer was serious business.

This year, Nigeria had made it to the finals, and tonight's game was going to be watched by everybody who was anybody that knew somebody. I couldn't miss this game for the world. We had an earlier-than-recommended dinner, and before long, all of us - two brothers, five cousins and myself - littered ourselves around the miniature TV screen to witness this lifetime event. It was then that the unmistakable voice of my mother burst through the bustle, with a distinctly familiar hint of irritation: "Ijeoma, when exactly did you intend to clean up?"

"Only me?" I responded. "Could one of the boys help this time? I don't want to miss the game. Please!"

"Ije! You're a girl and we're raising you to become a woman some day. Now, stop being stubborn and go clean that kitchen up!"

My heart ached. Ten people were a lot to clean up after, especially on a finals night. As I dug through a bottomless sink of dirty dishes, the boys and my parents were in the living room, screaming, yelling and cheering. I felt so small. I was alone, with filthy mountains of blackened pots and kettles surrounding me in that small, somber kitchen. Once in a while, one of the boys would stop by and ask me where he might place an empty glass he had just used so that I wouldn't forget to wash it. I would use such opportunities to ask "Who's winning?!" Then I was alone again, sulking at soccer ball-shaped saucers that constantly reminded me I would be spending the core of the Eagles' game cleaning up in the kitchen; because I was a girl.

(Det finns mycket mera intressant att läsa i COLONIZE THIS!)